Vi förväntar oss att föräldrar ska vara varma och uppmuntrande. Finnas där och ge oss stöd genom livet – även när vi själva blivit vuxna. Men alla föräldrar gör inte det. Somliga föräldrar är självupptagna, nyckfulla eller rentav elaka – och det är inte alls säkert att de mognar med åren.
Det blev ett rabalder förra året när författaren Slas son Nils Claesson skrev en avslöjande bok om sin självupptagne och alkoholiserade pappa. Jan Myrdal orsakade ännu mer uppståndelse när han för trettio år sedan skildrade sina berömda föräldrar Alva och Gunnar som kyliga och distanserade. Författarna Åsa Lindeborg och Hanna Hellquist har skrivit mer förlåtande och kärleksfulla böcker om livet med sina udda fäder.
Att växa upp med elaka, nyckfulla eller självupptagna föräldrar sätter djupa spår – som påverkar oss även som vuxna. Det är inte bara i familjer med missbrukande eller svårt psykiskt sjuka föräldrar som barn far illa. Att växa upp i en dysfunktionell familj, med föräldrar som exempelvis har en narcissistisk personlighet eller en borderlinestörning kan vara lika förödande. I sådana familjer är problemen inte lika uppenbara för omgivningen, vilket gör att ingen riktigt förstår hur barnen har det.
En förälder med narcissistisk personlighetsstörning är självupptagen och använder andra människor för att bekräfta sig själv. Narcissister har en grandios utsida som döljer ett inre självförakt. Narcissistiska föräldrar kan skuldbelasta och kritisera sina barn vilket gör att barnen får en förvrängd bild av sig själva.
En förälder med borderlinestörning har svårt med relationer och pendlar mellan närhet och distans. Ser ofta tillvaron i svart eller vitt och kan vara rastlös och impulsiv, ibland självdestruktiv. Livet med en sådan person innebär att kastas mellan extrema känslolägen, från kärleksfullhet till vrede. Barnen kan tilldelas olika roller, besvärlig eller snäll, ond eller god.
Inte sällan fastnar två personer med omogna personligheter för varandra. Exempelvis kan en kvinna med borderlinestörning lockas av en känslomässigt avstängd mans svåråtkomlighet. En narcissistisk man kanske söker sig till en osjälvständig kvinna som sätter honom på piedestal. När sådana par bildar familj kan barnen bli bifigurer i föräldrarnas psykologiska drama.
I bästa fall finns det någon i omgivningen som ser och förstår hur barnen har det. Ett utsatt barn kan få styrka av att någon utanför familjen förmedlar ”det är inte ditt fel. Det är din mamma eller pappa som är lite konstig”. En fantasivärld eller låtsasvän kan också göra tillvaron lättare, fantasi är en skyddande faktor. I fantasivärlden får man vara i fred och hämta kraft och den energin kan hjälpa barn att stå ut med den riktiga världen.
Föräldrars destruktiva beteenden kan fortsätta att styra över oss även när vi blivit vuxna. Vi sitter fast i repetativa mönster och ingrodda föreställningar om oss själva. Vi kanske hukar under en dominant och nyckfull förälders humörsvängningar utan att säga ifrån eller fastnar i ett evigt käbblande tonårsuppror. Det innebär att vi stannar kvar i en ständig barnroll.
Det kan ta tid att våga minnas hur svår barndomen faktiskt har varit. Att inse att mina föräldrar behandlade mig illa och kanske fortfarande gör det. Det gör ont – även om man är mindre sårbar som vuxen. Men som barn vet vi inte av något annat. Föräldrarna är hela vår värld, den mall som vi formar tillvaron efter. Vi tror att alla föräldrar är likadana som mina, att ”så här har alla familjer det”.
Det går att reparera barndomens brister och – i bästa fall – få en bättre relation till jobbiga föräldrar. Det menar Liria Ortiz som är psykolog och psykoterapeut. Förutom att arbeta med klienter i psykoterapi håller hon kurser för kvinnor som vill lära sig hantera relationen till sina mödrar. Många söker sig till psykoterapi när de insett hur de haft det och vill göra annorlunda mot sina egna barn. Relationsproblem och låg självkänsla är vanligt symptom.
— Det kan krävas hårt arbete för att bygga upp självkänslan och få en mer realistisk bild av sig själv. En otrygg person kan bli tryggare och lära sig att relatera till andra på ett bättre sätt. Det är en läkande process att förstå vad jag varit med om, men det orsakar också mycket smärta.
En fråga som många brottas med är om man ska fortsätta att umgås med sina föräldrar eller bryta kontakten. Går det att förlåta och försonas med någon som gjort en illa? Kan jag hitta ett annorlunda, vuxet sätt att förhålla mig? Ska jag konfrontera mina föräldrar eller inte? Frågan om försoning ställs, om inte förr, på sin spets när föräldrarna blir gamla och sjuka. Liria Ortiz påpekar att man först måste ställa sig frågan: ”vad innebär förlåtelse för mig? Vad vill jag uppnå?”
— Man måste inte förlåta. Men man behöver hitta ett nytt sätt att förhålla sig till sina föräldrar, oavsett om man bryter kontakten eller inte.
I lyckliga fall går det att försonas och umgås på ett mer moget sätt. Om vi kan förstå varför våra föräldrar är som de är går det lättare att förlåta, föräldrarna kanske själva har blivit illa behandlade som barn. Om umgänget känns svårt kan en lösning vara att glesa ut kontakten och hålla den på en ytlig nivå. I värsta fall kanske det inte finns någon annan möjlighet än att helt bryta kontakten.
Barndomen kan vi inte göra om, men som vuxna har vi ett val. Vi kan välja att bryta de destruktiva mönster som vi växt upp med.
— Vi kan inte som vuxna säga: ”det är mammas fel”. Vi måste inse att det som hänt har hänt och att det gör jäkla ont. Livet går inte ut på att leva lycklig i alla sina dagar, utan på att lära oss leva ett bra liv – som även rymmer smärta. Det förflutna kan göra oss sårbara och bräckliga, men det kan också ge oss visdom att utforma våra liv med generositet och kärlek, säger Liria Ortiz.
Hanna
Hanna är klädd i varma röda färger och berättar eftertänksamt och välformulerat om sin barndom. Hon har gått i mångårig psykoterapi för att förstå hur uppväxten har påverkat henne. På senare år har hon hittat ett eget språk att uttrycka sig med: vävningen och färgerna.
Kylig, sträng och kritiserande – sådan var stämningen i Hannas föräldrahem. Hon berättar om hur hon en gång blev ivägskickad till mjölkaffären och tappade en 25-öring. Hon letade i gruset men kunde inte hitta den. När hon kom hem blev hon anklagad för att ljuga och skickades iväg för att leta igen.
— Förlåtande – det fanns bara inte.
Hannas mamma var en strikt och kylig sjuksköterska, utbildad vid Sofiahemmet. Pappa var sjökapten och bortrest under långa perioder. Han hade önskat sig en pojke och behandlade Hanna som en sådan. Hon förväntades tävla med honom om vem som var starkast – och han ville alltid vinna.
Det var ofta bråk mellan föräldrarna när pappan var hemma. Men Hanna fick tidigt lära sig att hon inte fick bli arg.
— Jag minns en gång när jag var fem – sex år och blev jättearg. Mamma snurrade mig runt tre varv och sa med bestämd röst: ”nu är det dags för Fina att komma fram”. Och jag började le. Det är otäckt att de kunde manipulera mig så.
Mamman var sträng, hon läste böcker om hur man skulle uppföra sig och satte upp strikta ordningsregler. Hanna menar att hon var en spegel av det regelverk som omgav henne som sjuksköterska. Hon projicerade sin egen osäkerhet och sitt självförakt på andra och använde sig ofta av ironi och pikar.
— Hon talade med röst och blickar om hur man skulle uppföra sig. Det var viktigt för mamman att vara ”fin”, att få prata om ”fina” människor, kulturella kändisar, akademiker och kungligheter. Inte sådana som Lill-Babs. Fast själv blev hon aldrig en sådan fin person som hon hade velat vara.
Hannas stränga och fördömande uppväxt har gjort att hon levt med mycket ångest, bland annat när hon ska fatta beslut i viktiga frågor.
— Det kommer inga svar i mig, det finns inga alternativ att välja mellan. Jag har famlat efter vad andra tycker.
Hanna har också haft det svårt med kärleken och har levt i flera destruktiva relationer. Hon har två flickor i tonåren och kämpar med att inse att hon faktiskt är en bra mamma, att hon inte gör likadant som hennes föräldrar.
Det har varit en lång resa för Hanna att hitta den som verkligen är hon – bakom den dotter-roll som hon ålagts att spela. Hon minns att hon fick en första insikt om sitt eget inre när hon såg ett TV-program om primalterapi på 70-talet.
— Jag blev så fascinerad! Då insåg jag att det fanns en instängd kraft i mig, som jag inte förstod hur den skulle kunna komma ut. Det väckte en sorgsenhet, en desperat känsla av ”hur ska jag få uttrycka det som finns inom mig”.
Hanna sökte sig fram i livet, jobbade i bokhandel och smög sig undan till hyllan för psykologi. Bläddrade och anade att det var viktigt, men vågade inte läsa. Hon bestämde sig i alla fall för att gå i terapi, någon gång. Så blev det också, fast senare.
Hon utbildade sig till socionom och arbetade med utsatta familjer, men mådde inte bra själv. Men när hon så småningom sadlade om och började läsa estetik på en folkhögskola var det som att komma hem. Hon hittade vävningen och det var en stor befrielse. Hon har alltid tänkt i bilder och tyckt om starka färger, men inte använt den förmågan tidigare. Hennes mattor visas nu på hantverksutställningar på västsvenska museer.
— Det var som en kaskad, en explosion av möjligheter! I vävningen har jag en jättestark integritet, det är bara mitt. Ingen säger hur jag ska göra. Wow, jag är så lycklig och tacksam för att andra tycker att det jag gör är roligt att titta på.
Hon har under åren i psykoterapi förstått att föräldrarnas sätt att behandla henne inte var hennes fel, utan berodde på deras egna begränsningar. Hon har också samtalat mycket med sin två är äldre syster. Även om föräldrarna inte har förändrats helt, så har de ändå varit ett stöd för Hanna i perioder när hon haft det svårt.
Idag har Hanna ett annat förhållningssätt till sina föräldrar och kan förstå att mamman inte hade det så lätt. Hannas mormor dog när mamman var bara 24 år och några år därefter gifte sig föräldrarna och flyttade till den stad där pappan hade fått jobb. Mamman kom till en plats där hon inte kände någon, med ansvar för en ettårig flicka och Hanna i magen, medan maken låg till sjöss i långa perioder.
— Hon var ensam och osäker. Idag tycker jag mest synd om henne, hon måste haft det skitjobbigt.
Idag är Hannas föräldrar gamla och sjuka och behöver hjälp. Det är inte lätt eftersom de bor i en annan stad. När Hanna ringde och begärde hemtjänst å deras vägnar sa mamman först nej, ”vi har redan städerska”. När föräldrarna till slut accepterade hjälpen var de lite avmätt nöjda – och låtsades inte om att det var Hanna som hade ordnat det.
Sådant kan Hanna le milt åt idag.
Karin
Karins mamma kunde svänga från att vara rolig och spirituell mamma till elak satkärring på en sekund. Idag vet hon att mamman har en borderlinestörning – men som barn kunde hon bara ana att något inte var som det skulle.
”Du känner igen mig på hatten”, säger Karin innan vi ska träffas. Hon utstrålar energi och viljestyrka, en person som går sina egna vägar. Karin är skild med tre stora barn och beskriver sig som en person som tar stort ansvar och alltid ställer upp på andra. Hon arbetar just nu som projektledare och har haft olika jobb genom åren, bland annat inom reklamvärlden.
— Jag har alltid haft ett driv, är lite rastlös av mig. Förr var jag alltid på väg någonstans, men nu har jag lugnat ner mig.
Karin har alltid kämpat med sin barndom. Hon bodde sina första år i en storfamilj på en gård med storebror, föräldrar och mammans moster (som Karin kallar mormor) och hennes man Sven. Det var på vissa sätt ett härligt liv för barnen, det fanns alltid något att göra: sköta hönsen, bära in ved, baka kakor eller leka i vagnslidret.
Men det goda i livet var mormors och Svens förtjänst. Föräldrarna var unga och bråkade om allt. De grälade, försonades, kramades och grälade igen. Mamman växlade hela tiden i humör. På och av, från närhet till distans.
— Det var som ett ständig pågående krig. Som att gå på ett minfält där man riskerade att trampa snett. Det kunde räcka med att ha fel kläder eller gå på fel sätt.
När Karin var fyra år flyttade föräldrarna till ett eget hus i närheten och det gjorde barnen mer utsatta. Särskilt Karin, eftersom hennes bror var favoriserad och fick rollen som den gode, medan Karin var den onda, den som alltid fick höra att hon gjorde fel. Barnen blev också slagna.
— Jag ville inte vara där, jag längtade hem till mormor. Men mamma klarade inte av att jag avvisade henne. Vad jag än gjorde var hon missnöjd med mig.
Sven brukade komma över på kvällarna och se på TV och Karin har i efterhand insett att han förstod vad som pågick och ville ha koll på hur barnen hade det.
Karins mamma kunde hota med att ”dom” skulle komma och hämta Karin om hon inte lydde och tog upp telefonen och låtsades ringa. Karin frågade Sven om det där, vem var det som skulle komma och hämta henne? Han svarade ”du ska inte bry dig om vad din mamma säger, hon är inte riktig”. Redan då började Karin – som var i femårsåldern – förstå att något var annorlunda med hennes mamma.
Karin har flera yngre syskon och när hennes lillebror föddes fick mamman en amningsdepression. Karin som bara var tio år fick ta stort ansvar för den nyfödde. Hon var i skolan på dagarna, men oroade sig för hur det gick därhemma. Senare i livet kontaktade Karin den psykolog som mamman gick hos under den perioden, för att få veta vad som var fel med modern.
– Jag var orolig för att det kanske kunde vara samma fel på mig.
Hon fick bekräftelse på att mamma hade en borderlinestörning – och att det inte är ärftligt. Men det visade sig också att psykologen inte hade förstått hur illa ställt det var hemma och att barnen hade behövt mycket mer stöd.
— Borderlinepersoner är duktiga på att dupera. Om du träffade min mamma skulle du tycka att hon var rolig och fascinerande. Mina kompisar var avundsjuka på att jag hade en sådan kul mamma.
Karins pappa var som ett stort barn, självupptagen och känslomässigt avstängd, gränslös och burdus. Han var inte särskilt intresserad av sina barn överhuvudtaget, mer av sina egna fritidsintressen.
— Han var en underlig figur på sitt sätt. Han var så avstängd att om man höll sig på avstånd gick det bra. Men med mamma gick inte det. Hon släppte aldrig taget, hon drev saker till sin spets och lite till. Det var ständig dramatik!
I tonåren gjorde Karin uppror, hon bråkade med sina föräldrar och ställde dem mot väggen. Vid 17 års ålder fick hon anorexi, hennes enda sätt att skaffa sig kontroll, och var inlagd på sjukhus i tre månader. Hon försökte prata med en läkare om sin mamma men fick till svar ”du måste förstå att hon haft det svårt”.
Karin flyttade hemifrån efter sjukhustiden och började jobba. Det fanns ingen annan möjlighet, säger hon. Hon har ända sedan dess försörjt sig själv, har läst in gymnasiet på Komvux och vidareutbildat sig. Hon har också gått i psykoterapi i flera omgångar för att bearbeta sitt liv och har ”4500” självhjälpsböcker hemma.
Sedan två år tillbaka är hon med i en självhjälpsgrupp med andra som har dysfunktionella föräldrar och ser på gruppen som en sund extrafamilj som lyssnar och förstår.
Hon har varit väldigt arg och väldigt sorgsen, men menar att det är viktigt att bearbeta, sörja och sedan släppa taget, så att föräldrarnas barndomsmakt bryts. Idag kan hon se med ömhet på sin mamma, som själv hade en svår barndom och växte upp i fosterhem. De träffas ungefär varannan vecka, alltid hemma hos Karin.
— Hon är en gammal dam nu, inte lika viljestark som förr och lite virrig. Hon köper kakor – fast jag har glutenallergi – och det går bra om vi håller viss distans och pratar om kungligheter och klänningar. Men det kan ändå ta mycket energi!
Pappan har hon brutit kontakten med, hon tycker inte att de har någonting att säga varandra. Men hon kan se att hon fått goda egenskaper av båda föräldrarna, humor och konstnärlighet av mamma och ett intresse för dykning och naturen av pappa.
Fotnot: Både Karin och Hanna vill vara anonyma av hänsyn till anhöriga.
Hur hanterar jag mina dysfunktionella föräldrar?
– Försök att se dina föräldrar med vuxna ögon. Kan du förstå deras sätt att vara utifrån hur de haft det som barn? Släpp dina skuldkänslor, inse att deras beteende inte beror på dig.
– Släpp förväntningarna på att dina föräldrar ska förändras och ge dig det du saknat – det enda du kan förändra är ditt eget förhållningssätt.
– Försök att hitta ett nytt sätt att förhålla dig till föräldrarna, som en vuxen till en vuxen. Lämna din underordnade barnaroll.
– Om det känns svårt att umgås: trappa ner kontakten och håll den på en ytlig men ändå vänlig nivå. Om relationen är destruktiv och tar alltför mycket energi, kanske enda utvägen är att bryta kontakten.
– Lästips:
– http://vuxnabarn.narcissism.nu/forum/portal.php
– http://www.narcissism.se/
– Hotande närhet: om borderlinerelationer – Tomas Silfving och Gunilla Nilson.
– Understanding the borderline mother: Helping Her Children Transcend the Intense, Unpredictable, and Volatile Relationship – Christine Ann Lawson (går att köpa via Amazon.com).
– Kärlekens energi: om mogna och omogna relationer – Ingalill Roos
– Blåbärsmaskinen – Nils Claesson
– Barndom, Tolv på det trettonde, En annan värld – Jan Myrdal
– Mig äger ingen – Åsa Linderborg
– Karlstads Zoologiska – Hanna Hellquist
(PS! Personlig utveckling och psykologi hösten 2010).
