Sveriges första tonårspsykiater

Brita Mannerheim var Sveriges första tonårspsykiater och arbetade med dåtidens värstingar. ”Mina huvudpersoner” som hon brukar kalla dem. Hennes okonventionella uppväxt – i ett hem med tre föräldrar – gav henne mod att möta det ovanliga.

Brita Mannerheims första ärende som nybliven läkare var att skriva intyg om att tre syskon skulle omhändertas. Mamman hade dött och pappan drack. Efter att ha pratat med barnen sa hon: ”jag kan inte skriva ett sånt intyg”. Barnen tyckte om sin pappa och hade stöd av en faster och ville bo kvar hemma. Och så blev det.

Brita har alltid stått på barnens och tonåringarnas sida, ”mina huvudpersoner” som hon kallar dem. Hon var oerfaren, då i början av femtiotalet, och fick sin utbildning av de ensamstående kvinnorna i järnspiselrummen i Norrköping. Många kvinnor hade sökt sig dit för att arbeta på textilindustrierna och de bodde ofta trångt med sina barn i ett enda rum, med en järnspis som både var värmekälla och till för matlagning.

Norrköping var på den tiden Sveriges kanske mesta slumstad med mycket elände: drickande, fattigdom och prostitution. Brita var under 50- och 60-talen ensam barnpsykiater i Östergötland och fick alla tunga ärenden. Hon var konsult på barnhem och ungdomsvårdsskolor. sakkunnig i rätten, skrev vårdnadsutredningar och rättsintyg och mötte många av dåtidens värstingar.

— Mina vildingar, de var udda människor som det var väldigt roligt att arbete med. En del var överkänsliga, sådan som blir konstnärer eller författare och andra var envisa och besvärliga, sådana som blir uppfinnare. Symptom är en kvalitet, en resurs!

Vi dricker te och äter crepes i burspråket i Britas och hennes man Augustins lägenhet i centrala Linköping. De dricker alltid te klockan halv ett. Brita berättar om den bästa tiden i sitt yrkesliv: på Tonårsbyrån i Linköping där hon var chef mellan 1970 och – 82. Det var en pionjärverksamhet som blev känd över hela landet. Lite av en modern ungdomsmottagning, fast med psykiatrisk kompetens och dagavdelning.

Det var när narkotikan dök upp som ett hot i slutet av 60-talet som politikerna inom landstinget bestämde sig för att öppna en förebyggande verksamhet för tonåringar i kris. Då fanns inget liknande i Sverige så Brita och hennes medarbetare reste till Finland och Danmark för att få inspiration.

De byggde upp en självständig och okonventionell verksamhet som byggde på respekt och närhet till tonåringarna. Tonårsbyrån var inhyst i lägenheter i ett vanligt bostadsområde, för att det skulle kännas naturligt att gå dit. Och tonåringarna sökte sig dit, det hade ingen negativ stämpel.

— Jag tubbade sjukhusdirektören att vi skulle få kalla oss Tonårsbyrån, det skulle ju alltid heta nåt med ”psyk” annars. Sjukhusdirektörens son pryade hos oss och efter det fick vi ännu mer stöd uppifrån.

Personalgruppen var engagerad, ett litet tätt team som också tog hjälp av människor utanför. Konstnären Saskia arbetade med bildterapi och arbetsförmedlaren Harry kom och åt lunch varje fredag. Då passade ungdomarna på att prata med honom om sina drömyrken. Damerna i barnavårdsnämnden sydde dockor till kasperteater och vid ett tillfälle ordinerade Brita inköp av 15 ishockeyklubbor för att en pojke skulle få spela ishockey.

— Det var en förskräckligt rolig tid. Allt var möjligt, det fanns inget man ”skulle” göra för barnpsykiatrin var så ny.

Enligt utvärderingar gick det bra för 70 procent av tonåringarna. Trots det blåste nya vindar och 1987, några år efter Britas pension, lades verksamheten ner trots starka protester. Inte minst från tonåringar och deras föräldrar. Än idag har Brita kontakt med gamla klienter från Tonårsbyrån och flera av dem var med på hennes 90-årskalas i maj.

Brita Mannerheim är den äldsta medlemmen av barnpsykiatriska föreningen. Hon bestämde sig för att bli läkare redan som barn. Hennes dockor var alltid sjuka och behövde omvårdnad – nallen var dock oftast frisk av sig.

— Jag tvekade aldrig om yrkesvalet. Min mamma ville bli läkare och det är klart att det har påverkat mej.

Brita växte upp i ett okonventionellt hem i Uppsala, mitt i den dåtida svenska kulturvärlden. Hennes bästa vän Ingar var dotter till socialdemokratiske utrikesministern Östen Undén, pappa Gideon var ungdomskamrat med Ernst Wigforss och Karin Boye fanns i umgängeskretsen.

Hennes mamma Anna kom från ett bildat jordbrukarhem vid Vättern; morfar var frisinnad och politiskt radikal. På pappa Gideons sida fanns präster och biskopar, och pappan bröt mot traditionen genom att bli lärare. Hans uppväxt var ovanlig: den stora prästfamiljen Danell tog emot barn med problem, fastrarna undervisade dem och Britas farmor skötte hushållet.

Britas gudmor var Lydia Wahlström, författare, historiker (hon var den tredje kvinnan som disputerade i landet) och ordförande i kvinnorättsrörelsen. Lydia var egentligen kär i Britas mamma Anna, men mamman valde 1904 att gifta sig med Gideon. Det var svårt för Lydia, men hon stannade kvar som en nära vän i familjen. Vänskapen varade hela livet, med pappa Gideons acceptans. Han var en ovanlig man med mycket humor berättar Brita, han kallades ”de vilda djurens milda tämjare” av sina kamrater på lärarseminariet.

— Jag växte upp med tre föräldrar. Lydia betydde mycket för mej,  hon fick mej att leva i nuet. Hon var en av de första i Sverige som varnade för nazismen och hon kämpade för kvinnornas rättigheter.

Brita har skrivit om deras relation i boken ”Med Lydia eller Livslång trohet mellan tre”. Boken kom till när Brita gått i pension och egentligen tänkt forska på sitt material om tonåringarna. Men så blev hon ombedd att skriva en bok om Lydia Wahlström, baserad på en orörd samling brev mellan Lydia och Anna.

— Det var viktigt för mej att den boken blev skriven. Jag ville rädda dessa tre människor åt eftervärlden och visa att de klarade av livet tillsammans.

Som ung hade Brita egentligen tänkt leva ensam och ägna all kraft åt läkarkallet, men så – på valborgsmässoafton 1937 – träffade hon Augustin som bokstavligen krokade fast i henne. Det blev fyra barn istället – parallellt med läkarutbildningen.

Augustin, som är brorson till finske marskalken Gustaf Mannerheim, utbildade sig samtidigt till jägmästare för att kunna ta över släktgården Grensholm vid Roxen dit de flyttade i början av 50-talet. Han är också poet och musiker och uppträdde bland annat på Internationella Poesidagarna i Malmö i år tillsammans med Tomas Tranströmer.

Brita visste tidigt att hon ville arbeta med barn – kanske för att hon själv var enda barnet. Barnpsykiatrisk kompetens skrapade hon ihop genom att under nio somrar vikariera på barnpsykiatriska kliniken i Göteborg. Eftersom hon inte kunde vara ifrån sina fyra barn byggde familjen ett hus på ön Hättan nära Marstrand där Augustin och barnen simmade och seglade, medan hon arbetade på dagarna. Själv brukade hon vara ledig veckan före och veckan efter vikariatet.

Brita och Augustin har levt ett långt liv tillsammans, båda ständigt engagerade i den andres göranden. Augustin tar mej med på en tur genom lägenheten. Det är som en resa genom både kulturhistorien och deras gemensamma liv. Den blå fotogenlampan i fönstersmygen kommer från Britas föräldrahem. Den höga träreliefen av Bror Hjort i trappan upp till andra våningen bytte Augustin en gång till sig mot en skiss av Bruno Liljefors. Mot ena väggen i vardagsrummet står ett pampigt intarsiaskåp som härstammar från Axel Oxenstierna och på en annan vägg hänger en Herta Hillfon.

Ett par av tavlorna är målade av författaren Birgitta Stenberg. Hon har en särskild plats i Britas och Augustins hjärtan. De lärde känna Birgitta när hon var på besök hos torparen på Grensholm i slutet av 60-talet. Birgitta var en rastlös själ, hon hade skrivit några böcker och satt fast i amfetaminmissbruk.

De såg till att vänner letade rätt på Brigitta när suget dragit henne till Stockholm och de tog hand om henne på Grensholm medan hon avgiftades och skrev på en roman. Brigitta har berättat att hon satt i sängen och skrev, med ett sängbord över knäna så att hon inte skulle kunna komma upp så lätt. Brita hjälpte henne att köpa en liten stuga på Åstol som var grannö till deras egen sommarö.

— Vi forslade henne dit med en kökssoffa på taket, minns Brita.

Manuset blev Birgittas genombrottsroman Rapport som kom 1969 och vännerna som förekommer i slutet av romanen är Brita och Augustin. Brita berättar om hur hon en gång följde med Birgitta för att hälsa på författaren Paul Andersson i hans lägenhet i Gamla Stan.

— Han var nedgången och det var en annorlunda värld, det blev en sorts utbildning för mej.

Fastän det är snart tjugofem år sedan hon pensionerades är Brita fortfarande lika engagerad i sitt forna arbete. Hon vill att det stora datamaterial hon samlade ihop ska användas i forskning och hon kämpar för att den speciella diagnosmetod, STAR, som hon utarbetade ska komma att användas inom barnpsykiatrin.

— Jag ger mej inte! Det är ett verktyg som ger massor av information. Det ger så många idéer om vad man kan göra.

Det började med att Brita skrev ner i smyg vad tonåringarna berättade för henne. På den tiden var det tabu att skriva journaler inom barnpsykiatrin.

—  Då kunde jag använda deras egna ord nästa gång de kom och de kände sig förstådda.

För att komma ihåg vad varje patient berättat och få en struktur som var lika vid alla nybesök, utarbetade Brita efterhand ett detaljerat frågeformulär. Det innehöll frågor om allt ifrån trauman och beteendeproblem till tonåringens önskedrömmar. Dessutom togs mödrarnas förlossningsjournaler fram och hon kollade upp somatisk status, för att se att det inte fanns kroppsliga orsaker till problemen.

Brita träffade förälder och barn var för sig, de små barnen fick rita och de stora svara på frågor. Frågestrukturen gjorde att inte ens de mest känsliga ämnena glömdes bort utan familjens hela livshistoria kom fram. Hon döpte sin diagnosmetod till STAR, systematisk terapeutisk anamnetisk rapport. Vad hon vet finns ännu inga system för dataförda barnpsykiatriska journaler någonstans i världen.

— STAR är så bra för det är icke-värderande, bara beskrivande. Jag har sett så många journaler med värderingar och tolkningar. Man ska vara rädd om ord som inte är värderande. Det är tragiskt att sätta etikett på barn på det sätt som ofta görs idag, som asperger, damp eller adhd. Det ger ingen kunskap om individen, verkligheten är ofta mer mångfacetterad än så.

Brita har bestämt tid på landstingets arkiv för att jag ska få se hennes forskningsmaterial på plats. Sonen Petter ska skjutsa oss i Augustins bil och får faderliga förhållningsorder om hur den ska manövreras. Det är en elbil, en noggrant utvald Toyota Prius som fungerar lite annorlunda än vanliga bilar. På arkivet väntar Britas medarbetare Birgit Eriksson som har plockat fram en del av materialet.

Mitt på bordet ligger ett jättestort pappersark där Brita prydligt har spaltat upp koder för 85 tonåringar och deras svar på en lång rad frågor. I arkivet finns 4000 journaler förda enligt Britas metodik, som har blivit liggande obearbetade i alla år. De kodifierades och lades in på data redan på 60-talet. Statistikerna var intresserade eftersom materialet var så väl strukturerat.

Efter pensioneringen hade hon tänkt att skriva en avhandling utifrån sitt material och sökte 87 000 kronor för en pilotundersökning. Där skulle hon undersöka hur det gått för 85 av tonåringarna som hade följts upp efter femton år. Det var inte särskilt mycket pengar i forskningssammanhang – inte ens på den tiden – men hon fick nej.

Det blev aldrig någon avhandling, Brita skrev istället boken ”Som man ropar på tonåringen får man svar”. Det var ett sätt att upprätta sin och Tonårsbyråns metodik – hon upplevde att efter hennes pensionering var det enbart familjeterapi som gällde. Tonårsbyråns sätt att arbeta, mer individuellt utifrån varje tonårings behov, blev omodernt. Nu har tiden kommit ifatt, det finns en större öppenhet för olika metoder och Britas sätt att dokumentera journaler på data är högsta mode.

Och nu, äntligen, kommer hennes material att användas i forskning. Martin Eiseman som är professor i psykologi i Tromsö har intresserat sig för hennes arbete och en av hans studenter håller på att skriva en D-uppsats om Britas tonåringar.

Det är ett resultat av att Brita aldrig gett upp, hon tycker att samhället fortfarande nonchalerar tonåringarna. Därför har hon i alla år fört deras talan: tagit kontakt med politiker, skrivit artiklar, föreläst på bland annat internationella konferenser och pratat om hur viktigt det är att ta tonåringarna på allvar.

— Min uppväxt gav mej mod. Jag har aldrig varit rädd för att ringa upp och prata med folk när det är någonting jag vill påverka.

Brita Mannerheim gick bort i oktober 2011, en dryg månad efter sin man Augustin. Hon blev 95 och han 96 år.

 

Comments are closed.