Hån och förakt har blivit vardagsmat på nätet och kvinnor är särskilt utsatta. Det är en hård och kritisk umgängeston som också finns i våra vanliga liv. Men det går att göra motstånd – och vi kan börja med oss själva.
En ung kvinna och hennes orakade armhåla råkar hamna i bild några sekunder under Melodifestivalens final. Bilden laddas upp på Facebook och en flodvåg av hån mot hennes hårtuss sprids över nätet. Det är bara ett av många exempel på hur tonen på nätet är hård och skoningslös.
Det är inget nytt att människor mobbar och trakasserar, men Internet gör att det sprids med blixtens hastighet. Psykoterapeuten Annika Coster vid Göteborgs Psykoterapi Institut konstaterar att det alltid har funnits människor som benämnts som onda. De som blev mobbade och utkörda från gemenskapen. Byfånarna som sågs som udda eller galna. Skillnaden idag är att hatet är tillgängligt för alla, det exponeras för så många fler.
Annika Coster anser att en orsak till att tonen mellan människor hårdnar är att allt mer ansvar läggs på individen.
— När världen blir allt mer individualiserad och ansvaret för stora samhälleliga problem läggs på individer är det upp till dig att lyckas, liksom det beror på dig själv om du misslyckas. Då är det lätt att lägga skuld på andra människor.
En tanke med nätet var att anonymitet skulle utjämna ojämlikhet mellan människor och att alla skulle bedömas bara efter sina åsikter. Mathias Klang som är professor i informatik vid Chalmers/Göteborgs Universitet har ägnat sig åt Internet i tjugo år och har sett hur tonen förändrats.
Hån och elakheter förekom i början också berättar han, men då främst i slutna grupper. Den stora förändringen kom med bloggexplosionen i slutet av 90-talet och med Facebook under andra halvan av 2000. I och med att människor blev synliga på nätet fick förakt och fördömanden tydliga mål. Mathias Klang konstaterar att kvinnliga bloggare är värst utsatta.
— Kvinnliga bloggare blir inte angripna i första hand för sina idéer utan det handlar mer om förolämpningar, hot om våld och om sexuellt våld – något som män sällan råkar ut för. Det är inte svårt att hitta en kvinnlig bloggare som hotats om våldtäkt.
Det är lätt att slänga ur sig taskiga saker på nätet i skydd av anonymitet – även om vi, som Mathias Klang påpekar, inte är särskilt anonyma. Det mesta vi gör går att spåra. Skärmbarriären gör att de sociala signaler vi får i ett samtal öga mot öga försvinner och spärrarna släpper. Taskigt beteende förstärks dessutom om många trycker på gilla-knappen.
Men det går att göra motstånd. Efter hånet mot den orakade armhålan startade bloggaren Hanna Fridén Facebookgruppen Vardagshjältar mot nätmobbning där medlemmarna agerar aktivt mot trakasserier, genom att till exempel maila dem som hånar och debattera i kommentatorsfält.
Psykoterapeuten Annika Coster ser mycket av elakhet och trakasserier i sitt arbete. Hon påpekar att hån och fördömande – oavsett om det sker på nätet eller i det vanliga livet – handlar om projektioner.
— Man placerar hos andra något som man inte vill se hos sig själv, en svaghet eller utsatthet. Projektionen blir en avstjälpningsplats för min egen skit. Genom att få någon annan att känna sig dålig kan jag för en stund känna mig bättre, säger hon.
Vi projicerar alla ibland, det hör till livet. Vi har stunder när vi ser andra människor endera i svart eller vitt, utan försonande nyanser. Men den lättnad som det kan innebära att vräka ur sig något taskigt till en annan människa varar inte så länge, man mår inte bättre på sikt.
— En projektion är som att åka till återvinningen med skräp men när man slängt av allt får man lasta på och ta hem det igen.
Problemet är att vi samtidigt med projektionen slänger iväg förmågan till empati och förståelse. I den stund vi projicerar kan vi inte se att det finns både svärta och vithet och alla nyanser däremellan.
Men om vi stannar upp och tänker till, funderar över varför vi beter oss illa – då återfår vi den empatiska förmågan. Vi kan se att missnöjet kanske handlar om något hos oss själva. Annika Coster konstaterar att när vi känner oss gnälliga och kritiska mot vår omgivning kan det löna sig att lyssna lite extra på sig själv.
— Jag brukar tänka att jag sätter en liten telefonlur mot mitt inre. Vad är det som sägs där inne? Är jag ledsen eller trött eller stressad? Man kan ”mamma” sig själv lite, tänka ”oj oj oj vad jobbigt du har haft det. Men det hjälper inte om du går på Pelle om kaffekoppen.”
Om man är pressad och stressad är det bra att göra saker långsamt säger hon. Att diska långsamt, varje kopp för sig. Eller gå långsamt så att man hinner i kapp sig själv. Då kan vi lättare sortera ut vad som handlar om oss själva och vad som handlar om andra.
— När vi stannar upp kommer ofta den egna rösten till oss. Att lära känna sin smärta och se vad som bor i den, gör att man också ser sin egen glädje. När vi känner oss sedda och mår bra har vi inte lika starkt behov att fördöma andra.
I grupper kan projektioner bli särskilt starka. I arbetet som handledare möter Annika Coster grupper där man har utsett syndabockar, endera inom eller utom den egna gemenskapen. Hos den eller de som blir syndabock placeras all svaghet. Det handlar ofta om otrygga grupper med dålig kommunikation.
Grupptillhörighet kan vara förrädisk påpekar hon, den kan få människor att göra saker i gruppens namn som de inte skulle ha gjort annars.
— Jag tror att inom varje människa finns en etik djupt inne i oss, men den kan åsidosättas i gruppsammanhang. När vi agerar i grupp upphör mitt jag och mitt personliga ansvar. Det som jag inte kan göra själv, det kan jag göra i grupp.
En grupp där det skitsnackas mycket om andra människor projicerar på samma sätt som individer, man placerar det dåliga någon annanstans så att medlemmarna kan känna sig goda. För att bryta sådana mönster kan det behövas hjälp utifrån påpekar Annika Coster, det är svårt att hantera själv.
När det gäller nätmobbning tycker Mathias Kling att vi ska agera så mycket vi kan – inte låta det passera obemärkt. Alla hot ska polisanmälas, anser han, precis som om vi blir hotade i det vanliga livet. Och vi ska ta fram vårt civilkurage.
— Vi ska hjälpas åt att påminna mobbare om rätt och fel beteende. De kommer inte att få hyfs för det, men om resten av världen pekar på att de gör fel förstår de att de inte kan bete sig hur som helst, det blir en social bestraffning.
LevaPS! juli-aug 2012
