När försvaret bantas öppnas många gömda områden med höga naturvärden. Ett av de kanske allra vackraste är Bynäset på Frösön i Jämtland. Men markerna och vattnen runt näset är fulla av ammunition. Ska folk få njuta här och vad kommer det i så fall att kosta?
Bynäset sticker ut som en mörkgrön pilspets i Storsjön. Det är ett lockande, lite mystiskt område – kanske därför att det alltid haft tillträdesförbud. Där bakom höjer sig de blå Oviksfjällen som ännu i slutet av maj är vitpudrade på topparna.
— Jag kommer aldrig mer att få en arbetsplats med så vacker utsikt, suckar Glenn Makenzius.
Han är officer och har arbetat på Jämtlands Flygflotttilj, F 4, på Frösön i mer än tjugo år. Nu när F 4 läggs ner ska han börja pendla till flottiljen i Uppsala. Familjen med fyra barn flyttar han inte på så lätt.
Vi kör runt på Bynäsets skogsvägar. Halvön som är tre kilometer lång och en kilometer bred har varit militärt övningsområde sedan urminnes tider. Här har flygarna skjutit, flygbombat, orienterat, övat räddning och badat i de långgrunda vikarna. Nu är nästan alla synliga militära spår bortstädade; baracker är rivna eller flyttade, taggtråden hoprullad och gropar igengrävda.
Men det är ännu inte fritt fram för allmänheten. Långt därifrån. Förbudet att vistas här har istället skärpts. I skogsbrynen lyser länsstyrelsen förbudsskyltar gula mot granarna. Man får inte heller dyka eller ankra – till förtret för Storsjöns båtfolk. Det var känt att det fanns oexploderad ammunition på Bynäset – men inte att det fanns så mycket.
När marinens undersökningspatrull nyligen sökte av vattnen och stränderna med både sonar och dykare hittade man en mängd så kallad OXA, oexploderad ammunition. Som exempel fanns på en sträcka av 200 meter 100 olika föremål, bland annat granater, raketer, tändrör och bomber.
Det har aldrig hänt någon olycka med civila här på Bynäset. Men Glenn menar att det innebär mycket större risker om allmänheten får tillträde. Militärer är trots allt vana vid att hantera ammunition och vet vad de ska göra om de hittar något misstänkt. Han fann själv en decimeterlång sprängpatron till en luftvärnspjäs vid en av badvikarna under en städdag.
Vi passerar Västbyviken och Kungsgårdsviken, två fina badvikar där Glenn badat många gånger. Den södra med ljummet vatten och den norra lite kallare. Båda stränderna är som gjorda för sena grillkvällar i solnedgången. Vi följer en grusväg som är skyltad Anfallstigen mot det så kallade A-målet, en stor sluttande äng nära stranden. Där byggdes kulisser upp som skulle föreställa till exempel lastbilar och järnvägsvagnar. Flygplanen kom uppifrån flottiljen, dök djupt mot målet och släppte sina bomber och attackraketer.
På en öppen plats en bit därifrån håller två män på med markarbeten. Där brukade räddningstjänsten för både den civila och den militära flygplatsen tända på gamla flygplan i övningssyfte. Betongplattan som planen stod på har tagits bort och flygbränslet som runnit ner i marken ska saneras.
Ett mindre skjutfält i närheten håller också på att saneras från bly med hjälp av en grävskopa. Betongvallen är kvar, men sanden som var full med ammunitionsrester ska deponeras på kommunens avfallsanläggning.
Vi fortsätter ut mot en vacker bukt åt väster som visar sig ha varit övningsfält för handgranatskastning. En bra bit ute i Storsjön skymtar den lilla ön Åsön. Den var förr i tiden kal och sönderbombad, men numera har växtligheten tagit sig. Ön var ett viktigt övningsmål under andra världskriget och därute fann marinens sökexperter i våras rikligt med bomber, både i vattnen och längs stränderna. Den största skarpladdade bomben var på 50 kg.
I närheten av bukten ligger ett område som kallas Bynäsets urskog, ett område med fin gammal granskog och tallar som kan vara så gamla som 3 – 400 år. Här finns också mycken död ved och rara växter. Skogen har skyddats tack vare att en dåtida regementsskogvaktare som hette Svanberg insåg dess naturvärden och manade till försiktighet.
— Skogen här på Bynäset är unik eftersom den inte har rörts under hela 1900-talet. Tiden har stått stilla, säger Glenn Makenzius.
Skogsstyrelsen gjorde en inventering här för några år sedan och fann många intressanta arter, somliga av dem rödlistade eller hotade. Här finns bland annat rosenticka, klibbticka, gammelgranskål, sprickporing, trädticka, blackticka, knärot, ögonpyrola, skogfru och vårärt. Tretåig hackspett har också siktats.
Pontus Wallén på länsstyrelsens avdelning för natur, kultur och rennäring har själv varit ute och utforskat urskogen. Han anser att den har unika naturvärden och har fördelen att den ligger mycket lättåtkomligt nära stan. Men skogen – som är på ungefär 17 hektar – är för liten för att göra naturreservat av. Den är inte heller högprioriterad hos länsstyrelsen just nu, eftersom den inte hotas av avverkning.
Glenn Makenzius och jag kör vidare mot det stora skjutfältet för handeldvapen mitt på ön. Där breder ängsväxterna ut sig idag – skjutvallarna och de underjordiska bunkrarna har utplånats. Förr rörde sig radiostyrda mål över fältet, figurer som skulle föreställa den anfallande fienden.
Bynäset är ett av många skjutfält och övningsområden som överges av militären i och med att försvaret bantas. Men det är en mångårig process att lägga ner. Tidigare nedlagda skjutfält på bland annat Järvafältet, i Hässleholm och Falun är i stort sett färdigsanerade. Bynäset står näst på tur och har hög prioritet. Ett tiotal skjutfält i bland annat Kristinehamn, norra fältet i Strängnäs, östra Rindö i Vaxholm, Grytan utanför Östersund och flera skjutfält på Gotland är under avveckling. I höst väntas beslut om ytterligare ett tjugotal.
Frågan är vilken grad av sanering som ska göras när ett skjutfält läggs ner – och till vilka kostnader. Det är en förhandlingsfråga mellan markägaren Fortifikationsverket och försvaret.
— Det beror helt på vad området ska användas till. Man kan inte leta ammunition bara för att det varit ett skjutfält, utan man måste veta varför man letar, säger Lars-Olof Nilsson, nyligen pensionerad överste vid försvarsmakten som varit högste ansvarig för avveckling av skjutfälten.
Han konstaterar att det är en mödosam procedur att inventera och sanera ammunition som ligger gömd i marken. Det handlar om att gå runt och söka med instrument decimeter för decimeter. Om detektorn ger utslag kommer nästa problem: är metallbiten nere i mossan odetonerad ammunition eller bara ofarliga rester?
Han berättar att FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut håller på att utveckla nya metoder för att söka av landområden mer effektivt. Snart, kanske redan nästa år kommer det att finnas radarutrustning som monteras på ett mindre fordon.
Men även om en sanering görs både till lands och till sjöss kan tjälen eller isen många år senare lyfta upp gömd ammunition till ytan. Därför måste saneringen göras om efter ett antal år. Ett exempel är Järvafältet i Stockholm som lades ner för många år sedan, men där det krävdes ny sanering häromåret.
Om området ska bli friluftsområde krävs en något ytligare sanering, men om det ska bebyggas och därmed grävas i krävs en grundligare saneringen – till mycket höga kostnader.
– Då handlar det om tiotals miljoner, säger Lars-Olof Nilsson.
I så fall måste Fortifikationsverket veta att det finns en intresserad köpare som vill betala.
Vad som kan hända när militär mark säljs och exploateras kan Pär Hedberg på Naturskyddsföreningen i Östersund berätta om. Han och de andra i föreningen kämpar just nu för att bevara en unik skog om 150 – 200 flerhundraåriga tallar som hotas av avverkning. Den ligger på mark som tillhört I 5, det andra förbandet som läggs ner i Östersund. Tallarna har skyddats av militären i alla år, men när marken nu ska säljas vill de privata exploatörerna avverka för att bygga villor. Kommunfullmäktige har ännu inte fattat något beslut, men det finns ett kompromissförslag.
— Vi trycker på för att det ska göras en riktad växtinventering innan beslutet fattas. Det är en ovanlig kalktallskog där det troligen finns exklusiva marksvampar och andra rariteter, säger Pär Hedberg.
Han är också mycket nyfiken på Bynäset som han ännu inte haft möjlighet att besöka. Men han tror att det kommer att bli ett fantastiskt friluftsområde så småningom.
Och vad kommer då att hända med Bynäset? Troligen görs en ny markinventering nästa vår. Det måste göras precis när snön smält och innan grönskan tagit fart. Kanske krävs också ytterligare inventering av vattnen. Därefter kan förhoppningsvis området – eller delar av det – öppnas för allmänheten. Men ingen vet om Bynäset någonsin kan bli helt fritt.
Sveriges Natur 4/2006.
Text: Helena Östlund
Foto: Fredrik Herrlander
